>Vinveckan som varit – #41

>
En strålande flaska Saint Chinian var allt som behövdes för att det ena skulle ge det andra. I min iver finna mer om appellationen vid foten av Cevennerna dök Robert Louis Stevensons namn upp. I mina unga tonår var det nämnda Stevenson och dennes fiktiva Jim Hawkins som fick mig att läsa från pärm till pärm. Long John Silver, Femton man på en död mans kista, Benn Gunn….Skattkammarön är en tidlös klassiker som trollbinder.

Vad jag däremot inte visste var att Robert Louis Stevenson även var en synnerligen uppskattad reseskildrare samt vinkonnässör och dennes tredje verk, Travels with a donkey in the Cevennes (1878), skildrar en tolv dagars resa genom just Cevennerna i franska Massif Central tillsammans med sin enda följeslagare, åsnan Modestine. En filosofisk reseskildring kryddad med kärlekskrankhet och ett betagande landskap. Att ta del av Stevensons reseberättelse dryga 130 år efter den utspelade sig är lika betagande som att inmundiga Madeira av liknande ålder.

Veckans vinkrönika koncentrerar sig kring sydfrankrike och traskar även i författaren Robert Louis Stevensons fotspår. Välkommen läsa vinveckan som varit; den 41:a i ordningen.

Saint Chinian, inklämt mellan Faugères och Minervois och beläget vid foten av Cevennerna, står för veckans upptäckt! Här ligger Domaine La Linquière som drivs av Robert Salvestre och dennes söner Luc och Pierre. Beläget i samhället Saint Chinian, ca tre mil norr om Narbonne. 17 hektar har man till sitt förfogande och vinerna har mottagit flera omnämnanden de senaste åren.

Främst är det cikadornas sång, Le Chant des Cigales, som vunnit uppmärksamhet tack vare sin QPR (QualityPriceRatio) men det är toppvinet, 310 Sentenelle, som visar potentialen i Saint Chinian. 310 står för det topografiska läget – 310 meter över havet på en skiffersluttning. Precis som i Mosel och Douro härrör Saint Chinians bästa viner från skiffermark och karaktären jordmånen skänker i vinet är minst sagt spännande.

310 Sentenelle öppnas och följs under två dagar. Inledningsvis är det nordrhonsk blodighet i form av järn, vilthängt, peppar, sommaräng och svag petroleumkänsla. Stort, betagande och på samma gång avskräckande! Betagande för fantasten av nämnda toner; avskräckande för vegetarianer. Proportionen är 65% Syrah och resterande del Mourvedre.

Voluminöst men samtidigt behagligt i gommen trots 14,5% och fin tanninstruktur. Frukten är så förbaskat ren och personlig och för ett ögonblick, när vinet når tungspetsen, får jag Coonawarra-vibbar i den förståelsen att det lämnar ifrån sig viss sälta. Kryddigheten är läckert inbäddad i den solvarma frukten och jordmånen tydlig. Tjusningen är att trots mycket av allt är 310 Sentenelle i årgång 2006 torr i sin framtoning och det är bara så ruggigt snyggt. Lång och mäktig eftersmak helt befriat från alkoholstickighet.

17-18 Euro på plats enligt min gode vän Jesper som besökte Saint Chinian i våras och som hade vänligheten dela med sig av sina fynd. Vill du ha poäng? 2006:an håller sig i trakterna runt 92 poäng och är i mitt tycke svårslaget i sin QPR. Tyvärr är produktionen blott 3600 flaskor årligen…

Kärleken tog honom helt till Kalifornien och väl där gifte sig Stevenson med sin Fanny Osbourne, kvinnan han träffade i Frankrike och som säkerligen hade stor del i hur reseskildringen av Massif Central utvecklade sig. Bröllopsresan gick till Calistoga där Stevenson undslapp dimman och fukten kring San Fransisco som plågade dennes bronkit. En ny reseskildring tar sin form, den som senare skulle bli basen i The Silverado Squatters, och beskriver författarens möten med de kaliforniska vinerna som börjar ta sin form.

“I was interested in California wine. Indeed, I am interested in all wines and have have been all my life, from the raisin wine that a school-fellow kept secreted in his play-box up to my last discovery, those notable Valtellines that once shone upon the board of Caesar… A California vineyard, one of man’s outposts in the wilderness, has features of its own. There is nothing here to remind you of the Rhine or Rhone, of the low cote d’or or the infamous and scabby deserts of Champagne; but all is green, solitary, covert. We visited two of them, Mr. Schram’s and Mr. McEachran’s, sharing the same glen…”

Stevenson beskriver den kaliforniska vinnäringen som experimentellt entrepenörsskap. Han beskriver sina möten med vinmakare och deras tveksamma metoder att sälja vinerna på – genom att skriva Spanien på etiketterna för att skeptiska amerikaner överhuvudtaget ska köpa. Men mötet med Jacob Schram är höjdpunkten och Stevenson får tydligen provat samtliga 18 årgångar som Schram producerat vid deras möte.

Schramsberg lever än idag och stoltserar numer med att vara äldsta producent av mousserande i landet. Stevensons besök hos Jacob Schram, hämtat ur The Silverado Squatters, kan även läsas på deras hemsida.

“To travel hopefully is a better thing than to arrive.”

Stevensons kloka ord var säkerligen frukten av dennes ständiga resande – i jakten efter det perfekta vädret. Nej, han var inte svensk och sökte sol a la Kanarieöarna utan bronkiten tvingade honom ut på resa vilket tog honom till längre perioder i Sydfrankrike, men även till Samoa där familjen bosatte sig och levde fram till Stevensons död.

Längtan till en destination är oftast större, eller åtminstone mer utdragen, än själva ankomsten. Marcel Proust exempelvis, drömde om Venedig men på grund av sin svåra astma dröjde det länge innan hans mor kunde ta med honom dit. Venedig blir en symboltyngd stad för honom väl där och den långa längtan dit har byggt upp förväntningar av oproportionerliga mått svåra att leva upp till.

Citatet är utan tvivel applicerbart på innehavet av en för dig speciell vinflaska. Den ligger där; kanske många år, i avvaktan på rätt tillfälle, mognad och att man som ägare ska ta klivet över den psykologiska barriär det ändå är ibland att korka upp. Särskilt när ägandet uppgår till en flaska! All den väntan; all den längtan, nu ska det bli av. Hur stor är egentligen inte risken på besvikelse och att själva längtan på ett märkligt vis har varit en starkare upplevelse än själva inmundigandet?

Känns det bekant? Åtminstone jag har varit i den sitsen….mer än en gång.

För att runda av Stevensons medverkan i vinveckan som varit; “Wine is bottled poetry”. Det enklaste beskriver oftast bäst det mest komplexa!

Vad vet du om Fronton? Förmodligen lika lite som de flesta av oss! Fram till 2005 gick appellationen under namnet Côtes du Frontonnais; kanske inte det enklaste namnet att sälja vin på. När man dessutom enligt lag ska ha minst 50-70% Négrette i vinet underlättar knappast det heller. Men Fronton har inte haft några större problem avyttra sina viner då det mesta druckits lokalt; även om rosévinerna haft ett renommé som sträckt sig utanför områdets gränser.

Beläget väster om mer namnkunniga Gaillac och norr om Toulouse; det vill säga i sydvästra Frankrike. Toulouse förresten; får mig att minnas de ljuvliga råa korvar från staden vi köpte förra sommaren i vår lokala supermarché och slängde på grillen…så fjärran från vår egen utarmade korvkultur.

Drygt tvåtusen hektar vinodlingsareal varav större delen består av Négrette, uppbackad av bland annat Malbec, Fer, Syrah, Cabernet, Gamay, Cinsaut och Mauzac. Till skillnad från mer hårdnackade viner från Madiran och druvan Tannat står Négrette för en betydligt behagligare rondör redan i sin ungdom vilket borde uppmuntra Fronton till en ‘put yourself on the map’-kampanj…

Fyra producenter; ett vin. Astrolabe är resultatet av en sammanslagning av en kvartett vinmakare och deras gemensamma marker, samt bästa Négrette-skörd. Namnet hämtas från områdets kända namn, La Pélouse, fransk sjöfarare och dennes fartyg Astrolabe, med vilket han gav sig ut på upptäcksfärd i världen.

Med sin mörka, snudd på svarta skepnad påminner det utseendemässigt om Madiran. Doft- och smakmässigt är det emellertid en helt annan värld! En skön mix av mörka bär och nykrossade hallon, mynta, sötlakrits, kryddhylla och blomsteräng letar sig fram i doften efter någon timmes luftning. Skön kraft och ungdomligt djup tillsammans med förvånansvärt silkiga tanniner skänker värme i höstkylan. Lakrits återkommer i smaken, en viss parfymig ton likaså och eftersmaken är välklingande och ren med myntaaktig frukt.

Ännu en superpersonlig sydfransos för måttlig slant. Drygt 12 EUR i Tyskland.

Inte för att de behöver någon reklam; de flesta svenska vinnördar som uppehåller sig i cyberrymden har stött på Finare Vinares eminenta blogg. Som relativt ny på den sydfranska vinscenen, åtminstone kunskapsmässigt, har jag läst deras inlägg från denna del av Frankrike med största behållning. För ärligt; det finns väl ingen i landet som publikt brinner lika mycket för den sydfranska vinnäringen som Finare Vinare!

Sommaren 2008 besökte de Domaine Richeaume. Inlägg som jag uppmuntrar fler läsa och sedan ta och lägga in en order hos Herr Weber i Darmstadt i Tyskland. 2006:an på Carignan som beställdes och provades nyligen visade verkligen vad druvan kan prestera. Modernt unken, lagom sunkig med fina röda bärtoner, vitpeppar och blod. En svag blommighet lurar i bakgrunden.

Om doften väcker nyfikenheten så är faktiskt smaken än mer ljuvlig. Frukten är kall och ren i sin framtoning, uppbackad av rasiga mineralsyror. Kryddig, medelfyllig och lätt bitter i smaken som är förhållandevis lång. Ett vin som väcker aptitlusten och lammsteken insmetad i citron, färska örter och vitlök är en värdig följeslagare!

Tja vad mer säga? Prova, om du söker viner med massor av karaktär och som vågar avvika från mainstream-mallen.

Meddelande från det lokala postkontoret; en försändelse från Siegen har anlänt. Underbart, för i lådan väntar 10 stycken 1971:or från Barolo och Barbaresco som ska avnjutas senare i vinter, när dussinet förväntansfulla ska avkunna sin dom om det kanske största årgången under 1900-talet i nämnda områden.

Provningen går i traditionalisternas fotspår och vissa av vinerna existerar till och med inte längre; bland annat Giovannini Morescos Pajoré. Just 1971 Pajoré sägs ha fått Angelo Gaja att gå igång på alla cylindrar och ryktet säger även han efter mötet med vinet, startade en övertalningskampanj att få den åldrande Giovannini att sälja markerna (vilket också lyckades till slut under 80-talet).

I övrigt; Mascarello, Borgogno och Marcarini för att nämna några. Får vi en unik upplevelse innan det är för sent?

Åtvidaberg i Allsvenskan. Jo, jag tackar jag. Kul att klassiska lag återvänder till finrummet. Å andra sidan ser det allt mörkare ut för andra etablerade lag. Vad gäller de randiga från skånska västkusten så är senaste ryktet att Anders Linderoth avgår som tränare. Stort missnöje bland spelarna och dessutom är tveksamheten kring dennes lojalitet och engagemang ifrågasatt. Ett stort tränarnamn är tydligen inte alltid att föredra – hoppas nu BoIS väljer en ur egna ledet; en som kan laget och dess filosofi!

Förlusten senast mot Assyriska, 1:4, är väl inget säga om. Kontraktet är klart, många likgiltiga spelare som försvinner och Assyriska jagar Allsvenskan. Om jag vore Bajen-, Djurgården- eller Örgrytefan skulle jag då INTE vilja möta ett hungrigt AFF i kvalet…