>Vinveckan som varit – #47

>
Namngivningen avklarad! Succé! Nu när vinterns, för vår del, stora happening är överstökad känns det nästan lite tomt i vardagen. Att planera för femtiotalet gäster tar sin tid men nu vet jag att vi mycket väl kan skola om till festfixare, om vi helt plötsligt skulle stå där utan jobb! Nu närmar sig julen och det nya året vilket innebär att vår långsemester på vulkanön närmar sig med stormsteg! 36 dagar i behaglig värme lär inte alls göra ont, och då jag hört de gör ok viner på Madeira får jag min beskärda del av vinnörderi. Välkommen läsa veckans vinkrönika, den 47:e i ordningen, som längtar efter sommar och sol, några glas vin och bra vin på mindre flaskor!

Mognadsprocessen påskyndas, priset är inte hälften av ordinarie storlek och utbudet kunde vara betydligt bättre. Ändå är halvflaskan ibland att önska då man inte har lusten öppna en hel och låta stå. Särskilt vissa vinstilar förstår jag inte alls varför halvflaskan, eller halvlitersflaskan, inte vunnit mer terräng. Vintage-Madeira exempelvis; färdigt när väl på flaska, och med 20 års lagstadgad lagring bakom sig, minst, är det inga billiga historier. Så varför inte mindre format? Uppmuntrar då mer till köp och gräver inte lika djupa hål i plånboken.

Söta viner överhuvudtaget; varför öppnar man alltför sällan en hela Sauternes? Eller äger några överhuvudtaget? Visst är det en fråga om lagring; ett helrör håller längre än en halvflaska men kanske detta ändå mest är aktuellt för flaskor som blott appellerar till ruskigt täta köpare; d’Yquem, de Farguers och Climens exempelvis. Nej, fram med halvlitersformatet – den ultimata kompromissen för sött vin!

Förresten; på tal om format. Jag äger en Vintage port 1997. På magnumflaska! När öppnar man en sådan?

Mats frågar om vi ska dela en låda vit Passadouro och det är klart vi måste! Vinmakare är Jorge Serodio Borges, Sandra Tavares da Silvas man och tillsammans är de två bland landets mest intressanta oenologer. Att jag beundrar portugiserna och deras viner har knappast undgått någon trogen läsare. Bara det faktum att satsa på trilogin Viosinho, Rabigato och Códega do Larinho är hur coolt och kaxigt som helst! För ärligt; hur marknadsför man ett sådant vin? I min värld finns bara ett sätt; se till att vinmakaren är känd vilket Quinta do Passadouro också gjort.

Men då många länder rycker, eller har ryckt upp unika och lokala druvsorter, till förmån för internationellt mer lättsålda druvor, satsar Portugal vidare på sina okända och inhemska druvor. Nu är Viosinho ingalunda kattskit men i Portugal, och särskilt Douros fall, har man många druvsorter där man ibland inte ens vet namnet på dem! Dock, när rankorna nått ansenlig ålder och rotsystemet har letat sig åtskilliga metrar ner i den skifferrika grunden, är de så pass intressanta och fångar upp den för Douro så sköna mineralbitiga tonen. Hur kan man då rycka upp en kulturskatt till förmån för ännu en Chardonnay eller Syrah i mängden?

Passadouro 2008 var delikat med lätt blommig ton, omogen citrusfrukt och en ursprungstypisk mineralighet. Sval, fräsande hög fruktsyra, mineralbitig och knastorr gör det svårt förstå den kommer från Douro. Inget stort vin men inget stort pris heller. Varför finns det så lite vin av denna typ att bara gå in och plocka på bolagshyllorna? Jo, det var ju det här med mängden. Produktionen är för klen och ja ni vet…(86 p)

Förra helgens namngivning var en succé! Femtiotalet gäster och naturligtvis fanns oron där i bakhuvudet; har vi gjort för lite mat, köpt för lite vin? Men icke, såväl maten som vinet räckte och dagarna som följde var det således rester på tallrikarna.

Vin till maten stod Wein Weber för; bland annat en strålande Cahors från 2002 och Domaine du Prince för 6,95, en modern och tilltalande Blaufränkisch/Syrah, Nachtrot, från Toni Hartl för samma pris, Molino di Grace’s strålande Volano och ytterligare några läckra vita viner från Hartl. Vilken vinimportör i Svea Rike kontaktar denna eminenta bio-producent först?

Första laddningen från min cellar plan hos BBR är på väg hem! Efter att ha handlat i snart fem år var det dags börja ta hem lite drickvänlig Bordeaux, Rhone och Languedoc. Och visst har det lönat sig; trots frakt och skatt till staten är det värt handla en primeur utanför riket. Dessutom, att få leverans till dörren ska icke underskattas!

Fler än jag som längtar efter miljöer som denna? Sommaren 2009….

Visst var den underbar, och vår tid i familjestugan på Vätö öppnade ögonen på mig vad gäller Mosel årgång 2003. Inte alls så pjåkigt och överhettat som det skrivs så många ställen….

Kanske egentligen inget att klaga på, priserna är ju till konsumentens fördel, men samtidigt är den en stor orsak till brödköandet. Veckans månadssläpp på Systembolaget innehöll två hundrapoängare från Rhonedalen och priserna var minst sagt konkurrensdugliga, internationellt sett. Frågan är bara om de varit så billiga om importörerna haft möjligheten ändra prissättningen på sina produkter mer ofta?

Att sälja en 2007 Quet för 399 kr är ju givetvis fantastiskt, men dessa småimportörer av kvalitetsvin har det inte alltid så lätt och skulle säkert vilja ha möjligheten kunna dra nytta av hundra parkerpoäng, vilket majoriteten av övriga handlare ändå har. Skulle så vara möjligt är hetsen efter sanslöst bra prissatta viner som inte korrelerar med resten av världen historia. Och irritationen och ifrågasättandet av tilldelningen skulle vara som bortblåst!

Lagrein fascinerar. Senaste halvåret har bjudit på ett par schyssta upplevelser och den senaste i raden, Tiefenbrunner’s 2007:a var kanske den bästa på druvan så här långt. Karaktären påminner om Dolcetto, åtminstone doftmässigt, medan smaken är som en light-version av Syrah, Cabernet Sauvignon och Dolcetto i ett. Mörka bär, svag sötma, relativt låg syra men med en skön kryddighet, bra tanninbett och lång eftersmak.

Jag gillar det och till en bolognese är det alldeles strålande. På egen hand kanske väl ungt men med något års lagring lär frukten lugnat sig något (88 p). Än en gång Wein Weber (Nej, jag jobbar inte åt honom…)

Alla dessa druvor som finns där ute i vinmarkerna! Så mycket prova, hålla reda på och ständigt överraskas!

Det snackas Jeglertz, Djurgårdens dumpade tränare, men också Grimberg, en lokal förmåga som kanske mest är känd för att ha varit med om att föra upp Trelleborg i Allsvenskan. Med tanke på hur det gick för Djurgården denna säsong tror jag att jag väljer den senare…