>Vinveckan som varit – #5

>

Härmed veckans vinkrönika; dygnet försent. Tre dagars vistelse i Venedig ger onekligen vinveckan en italiensk twist, betraktelse- såväl som upplevelsemässigt.

Flygplatser. Veckan som gick bjöd på fyra sådana men endast två där vinutbudet bedömdes. Arlanda faller som alltid bort på grund av vårt förlegade synsätt på alkohol i Sverige, men tyvärr föll även Zurich bort; dock på grund av en kort transfertid som blev än kortare i och med snöandet. Nåväl, Venedig och Frankfurt återstår. Den sjunkande stadens flygplats är fascinerande. Ingen transferbuss eller snabbtåg; här är det antingen dyr racerbåtstaxi in till stan eller kollektiv snigelfartsbåt som gäller. Flygplatsens vinutbud då?

Jodå, inget överväldigande men jag finner en ganska charmig vin-/snackbar. Plus i kanten med andra ord. I övrigt finns det endast en butik som säljer vin men här har man förstått att vi är i Italien för “when in Venice” köper man inte en Bordeaux. Regionens utbud är bra; det finns en hel del att välja på från Veneto, Piemonte, Friuli-Venezia-Giulia och Trentino-Alto-Adige. Men även en del Toscana har hittat vägen norrut. Extra kul är det att man kan köpa Gajas viner och att de står i butiken för självplock, trots priser på EUR 165 och uppåt. Minus för att de just står i butiken där det säkert är 23-24 C. Priserna generellt är dock aningen tilltagna och jag finner inget värt släpa hem – dock förvånas jag av det imponerande Grappautbudet.

Frankfurt; endast 8 mil från Mosel men det märks desvärre inte i flygplatsens sortiment. Utbudet är av mer internationell karaktär och hade det inte varit för alla bakelser och bullar vid varje gate hade jag inte kunnat gissa vi är i Tyskland. Har någon föresten varit på flygplatsen Ryanair nyttjar; Hahn? Bara dryga två mil från Mosel men knappt en flaska Mosel i sikte förutom några mediokra representanter i en souvenirliknande shop. Hur resonerar man egentligen?

Jag har läst att vinkonsumtionen bland de yngre sjunker dramatiskt i vinproducerande länder som Italien och Frankrike. Öl och sprit står högre upp på listan sägs det. Vinbönderna är oroade och ländernas anrika tradition är på väg pressas ut av mer trendriktiga alkoholdrycker. Vet dock inte om jag därför ska bli glad eller ej när jag går förbi fyra italienska killar i 15-16 års åldern, ståendes vid Markusplatsen med en flaska rödtjut i näven som de glatt delar på. Utan glas, straight from the bottle…

*

En trerummare på 80 kvm i Venedigs äldre kvarter kostar ca 4 miljoner kronor. Fascinerande någon är villig köpa en bostad i en stad som har översvämmade gator 250 dagar om året. De senaste 100 åren har staden sjunkit, eller vattennivån höjts om ni så hellre vill, med 23 cm vilket resulterat i en fördubbling av antalet dagar med gator och torg dränkta i vatten. Men likväl; Venedig är ett arkitektoniskt mästerverk och trots att stadens blott 60 000 invånare får stå ut med 20 miljoner besökare årligen är vänligheten påtaglig. Italien är härligt!

Drygt 200 meter från San Marco ligger Osteria Enoteca San Marco. En turistfälla med rövarpriser flyger genom skallen men vi har fått tips att prova stället. Ok, bord beställs och väl där, i den lilla osterian med kanske 8-10 bord får jag vinlistan på bordet. Förväntningarna är där då hela stället är inrett med vinhyllor och många välbekanta flaskor skymtar mina ögon förbi. Vinlistan; eller snarare katalogen är diger och första tanken är hur det går ihop med tanke på hur litet stället är. Men mer förstummad blir jag över priserna som är låga, riktigt låga.

Maträtterna håller samma priser som hemma. Italien är inget billigt land dinera i; åtminstone inte i de större eller mer välbesökta städerna. Men det kompenseras av faktumet att du köper högklassigt vin med litet påslag. Till en underbar lokal rätt; löksauterad kalvlever serverad med rinnig polenta beställer vi in en 2006 Gallina från La Spinetta, den så hett eftertraktade vid Systembolagets februarisläpp. Visst är det ungt men gör sig ändå riktigt bra med kalven. Men bäst av allt är prislappen – EUR 46!! På en restaurang i närheten av Markusplatsen – knappast Venedigs billigaste adress. Härmed levereras veckans dänga till den svenska restaurangbranschens hysteriska påslag på vin. Här ett vin som kostar trehundrigen hemma, och håller ett ganska högt pris i Italien likaså, är påslaget inte ens det dubbla. Inte konstigt jag nästan aldrig köper vin ute i Sverige….

Vinmässigt är mina preferenser Frankrike, Portugal och Tyskland. Men när det gäller den kulinariska delen är Italien fortfarande numero uno. Lördagskvällerns sjurätters på en lokal restaurang en bit från de mer välkända kvarteren var rakt igenom så väl sammansatt, inspirerande och med en tydlig lokal stolthet. Middagen var rakt igenom skaldjur och fisk, förutom desserten. Enkelheten är italienska kökets signum och det är också denna som gör kombinationen med vinet än mer fulländat. Bäst under kvällen? Svårt val men risotton på säsongens musslor var en sann njutning. Pinot Grigion från Friuli-Venezia-Giulia därtill efterlämnade ett bestående smakintryck. Nu vet jag hur ramen för mina framtida risottos ser ut!

Slutligen; hotellet vi bodde på, Monaco & Grand Canal, har Ca’ del Bosco:s Curtefranca som husets vin. Jag säger bara wow!!