>Vinveckan som varit – #50

>
23:e-26:e är jul för mig; alltså är julen sålunda över för min del. När jobb dessutom kallar i mellandagarna är väl den enda kvarvarande julkänslan granen där hemma i vardagsrummet; en gran som barrar som vore dess sista stund kommen!

Julhelgen har väl som alla övriga hem runtom i riket, kryddats med feber, snuva och hosta. Med vetskapen om att lagen om alltings jävlighet regerar togs beslutet att hålla julen inom familjen, i hemmet, och tur var väl det då Murphy återigen visat sitt fula tryne. Men bland alla virus lyckades ändå julafton bli så mysig man bara kan önska, tomten kika förbi och tro det eller ej; ett hårt paket till farsan!

Ljugarbänken

Årets julaftonsdricka blev en suverän mumma; en till de stora och en till de små. Stortjejens alkoholbefriade version var så uppskattad att den fick upprepas under julhelgens övriga dagar!

Och som den halvdansk jag är fick den stora fågeln icke försakas! Fem kilo gås, brunpotatis, livsfarligt fet sås, brysselkål (för att få in lite grönt), hemlagad rödkål och inlagd gurka är gudagott men även garanterad halsbränna dagen därpå. Val av Bourgogne därtill? Kommer snart på en blogg nära dig…

Välkommen läsa veckans vinkrönika som njuter av sista jultimmarna innan jobbet kallar!

Jag gillar öppna upp de bättre vinerna under julhelgen. Schysst Bourgogne till fågeln, en Madeira av klass och ålder på julaftonskvällen, en Bordeaux att sippa på och samtidigt kontemplera över året som varit och ja, ni förstår gången. Men när ungarna inte är på topp, man själv återhämtat sig från en rejäl omgång förkylning och feber, då ligger koncentrationen på annat håll och vinet förpassas till att spela andra- och tredje fiol; så enkelt är det.

Juldagen var dock i friskhetens tecken och svärfar med familj bjöd på middag. Hemgravad lax och en nollfyra Mosel Riesling till det var som gjort för varandra, och Haut-Bailly’s andravin i årgång 2003 var återigen ett bevis för hur lätt det är att vara fördomsfull kring ett år, och döma allt för snabbt. Strålande bra och kostar en spottstyver när det jämförs med mer namnkunniga sekundära etiketter.

Vid sidan om 2003 La Parde de Haut Bailly (90 p) provades även ett av Saint Emilion’s nya stjärnskott; Michel Querre’s 2005 Chateau Patris (92 p). Separat post kommer på de bägge vinerna men det är bara att konstatera redan nu; för futtiga EUR 25 gäller det passa på innan Querre’s namn blir för känt, för det här är seriös och modern Merlot när det är som bäst; utan att tulla på ursprungstypiciteten.

Det är nog ett och annat Bordeaux-slott som känner suget agera copy-cats och starta en menlös samlaretikett och därmed lyckas sälja sitt vin även de mediokra årgångarna. Nu när Mouton-Rotschild släpper sin 2007 har också konstnären som utsmyckat etiketten blivit offentliggjord.

2007 är det den inhemske förmågan Bernar Venet som fått äran utsmycka etiketten och se till samlarna öppnar stora plånboken. Själv får han inga stålar för insatsen vilket är kutym för den som utsmyckar. Däremot blir det ett gäng flaskor av årgången som etikerats…förutom då äran.

Det är dags summera 2009 på ett personligt plan. Utan tvivel har upplevelserna avlöst varandra, mycket tack vare att bloggvärlden blev så mycket mer bekant och jag lärde känna dussinet fantastiskt härliga vinbloggarmänniskor som starkt bidragit till att vinåret är bland de bästa någonsin. Några dagar återstår och frågan är om inte nyårsafton, som är en notorisk afton för fina viner, kan bidraga med en slutvinjett som heter duga. Hursomhelst är frågan vad som ska öppnas 2010 för att kunna matcha året som gått…

Korkar som gäckat en under året som gått, har varit allt för många. Att enklare viner som av någon urbota korkad anledning fortsätter buteljeras med traditionell kork, har problem köper jag, men alla dessa högkvalitativa viner då?

Statistiken är olika men att man kan enas kring 7-8 korkdefekta flaskor per tusen tycks vara vedertaget. Vad jag då inte förstår är varför jag ska korka upp alla dessa jäkla nitlotter och måndagsexemplar men samtidigt aldrig ens vinna ens 25 ruttna spänn på en sketen triss? Triss som säger att var fjärde lott är en vinstlott lyckas jag inte hos när det kommer till mitt randomiserade val, men en korkskadad flaska lyckas jag allt för titt som tätt pricka in!

Julaftonskväll och barnen har somnat. Ett glas fyllt med minnen känns som ett gott val och jag hämtar en 2006 Les Carmes Haut Brion. slottet vi besökte förra sommaren. Visst, ack så ung men flykten tillbaka till sommaren 2008 känns önskvärd i julaftonsmörkret, och dessutom är det intressant få status på nollsexorna som jag blir allt mer imponerad av.

Flaskan öppnas och trots lätt kyld känner jag omgående att något inte står rätt till. En spetsig smak. När vinet tempererats är praktdefekten ett faktum. 45 förbannade euros! Och är det första gången det skett? Icke! Årets IG går utan tvekan till alla korkar som jag önskar sticka långt ner i halsen på korkproducenter och de som snålar med korkkvaliteten.

Dessa unika portugisiska druvor! Portucastas-Anders, som har Luis Pato i sitt stall, meddelar ny årgång in på den fascinerande Vinha Formal. Nollåttan är hundra procent Bical och når sitt esse i just Bairrada där Pato är kung. Du hittar druvan även i Dao under namnet Borrado das Moscas; svensk översättning – flugskit.

Inte alls olik Semillon i sin oljiga och vaxiga karaktär. Det som skiljer är en markerad syra och sålunda är druvan poppis i de mousserande vinerna. Luis Pato’s fatlagrar sin Bical några månader och slutresultatet är i sanning något udda.

Med sina toner av gråpäron, blommor, honung och vax känns det ena stunden som Semillon, andra som Grüner Veltliner och helt plötsligt är där Riesling-liknande drag. Med den bakomliggande barrique-tonen får vinet djup och utan tvekan mår nollåttan väl av några års lagring. Ett vin för Munskänkarnas trebetygsnivå…eller snarare ett vin för en MoW, Masters of Wine (91 p)!

Druvmaterialet till vinet härstammar från en vingård som hade renommé redan för seklet sedan. Brasilien var en populär destination för emigrerande portugiser och dessa efterfrågade moderlandets viner. Men få, om ens några vita höll resan till Sydamerika, och således blev det mestdels rött och sött som skeppades. men så fanns ju den där Formal-marken som sades producera gröna druvor som klarade lagring likt ett rött vin. Och vem grävde fram dessa gamla dokument och fann och köpte Formal? Pato…

BoIS i juletid är det samma som total stiltje. Engelska ligan och laget jämte de randiga i mitt hjärta, Liverpool, har desto mer att meddela. En säsong man helst vill se avslutad ställer prov på spelarnas karaktär, och det är då skönt läsa Jamie Carraghers kommentarer om att det är en säsong som visar riktiga Merseyside-hjärtan.

Klarar man inte trycket så har man inget i Liverpool att göra. Så säger mannen som har femton säsonger bakom sig i klubben och har minst sagt hjärta för klubben. Visst kan han skratta hela vägen till banken men att aldrig byta klubb för att öka chansen vinna PL är ändock ganska respektingivande. Tyvärr blir dessa spelare allt färre i proffsvärlden…