Vinveckan som varit – #54

Att jag skulle ta nästa steg visste jag – bara inte när. Nu är det första inlägget emellertid författat på engelska - och fler blir det. Missförstå mig inte; den svenska läsekretsen är ingalunda oönskad av mig – tvärtom, och jag har inte heller drabbats av hybris och tror mig vara någon gåva till världens alla vinälskare. Nej, svaret är enkelt – vin är likt en lågkonjunktur inte begränsat till ett land utan vi är så många runtom i världen som delar detta underbara intresse och varför då inskränka sig? Jag vill diskutera med likasinnade och då ska geografin och språk inte sätta hinder i vägen – eller för den delen vad en inhemsk offertstyrd marknad kan erbjuda.

När man, som i mitt fall, upptäckt en passion för smala områden som Madeira exempelvis, finns det en oerhört liten grupp att kommunicera med inom landets gränser. Globalt däremot finns det flera som delar intresset, något som inte minst Roy Hersh underbara forum visar, och då är det ett enkelt val gå över till engelska. När undertecknad dessutom sällan gör sina inköp på det statliga monopolet känns övergången till en mer global läsekrets inte lika svår. Med en internethandel tillgänglig för oss alla blir diskussionerna i framtiden förhoppningsvis mer levande och mindre avhängiga av vad som dyker upp på den inhemska marknaden.

Hädanefter kommer således samtliga inlägg på Portugisiskt, Mad about Madeira och Gutsabfüllung skrivas på engelska. Mise en bouteille förblir min enda svenskspråkiga blogg – tills vidare.

Och förresten; välkommen läsa veckans vinbrev – en vecka som bjöd på många stora vinösa upplevelser, koncentrerat till en kväll!

Michel är en herre i farten. När det då dimper ner en inbjudan till vinprovning två månader i förväg så utsätter han en för en olidlig väntan av vad som komma skall! Med facit i hand var nedräkningen till den 22 januari värd varje dag, timme, minut och sekund. Åtta personer samlades kring bordet för att njuta av Michels underbart klassiska matlagning och massor av högklassiga viner därtill.

Nåja, de flesta var av klass i alla fall. Vissa bjudningar brukar involvera kaffe efter maten. Michel serverar istället en vämjelig indisk Sula halvvägs genom tillställningen – förmodligen för att säkra vi inte somnar. Och tro mig; Sula gjorde jobbet och fick en att rycka, piggna till och konstatera att mitt obefintliga lager av indiskt vin inte var i något akut behov av påfyllning. Utan tvekan något av det vidrigaste jag druckit på flera år och då har jag ändå smakat Pinotage och björksav!

Efter de obligatoriska inledande bubblorna fick vi så in två vita i glasen. Ett vin stod ut och var för mig själva kvintessensen av vad vit Bourgogne handlar om! Stramheten, de snygga dyra faten, flintaröken, blommorna och de läckra friska äpple- och citrusskaltonerna är ren världsklass i min gom. Mineraliteten i en Corton-Charlemagne är speciell vilket Bonneau de Martray’s 2007:a (94 p) visade. Tänk om man finge dricka detta varje vecka!

Sydafrikanska Palladius från hyllade Eben Sadie sparrade men ärligt – det här var en knockoutrunda. 2008 Palladius (90 p) höll jämna steg så länge kylan var dess kompis, men när temperaturen sakta steg ramlade vinet samman. Välgjort men inte mitt glas.

Ett fantastiskt Pinot-race tog vid och bjöd på fyra stora upplevelser – tre från Bourgogne och så kvällens clou i mitt tycke – Friedrich Beckers 2007:a som bevisade att tyskarna kan göra pinne i yppersta världsklass. Men den där Cathiard från Malconsorts (95 p) var inte dum den heller, eller Perrot-Minot’s Chambolle-Musigny, eller…

Andreas Larsson smyger in en tokintensiv 2005 La Meal från Chapoutier och vinet är minst sagt något av det mest krävande som existerar i vinvärlden. Om jag gillar det? Jag vet inte – imponerande och sprängfyllt med karaktär var det men det gör fortfarande ont i munnen…

Till våra generösa lammracks fortsätter Andreas med en trilogi fransoser. Blint serverade naturligtvis men det fanns ett tema och uppställnigen var minst sagt provokativ! För ärligt; när resultatet kom och vi fick veta att i glas ett fanns en 2004 Chateau Margaux (92 p), i glas två återfanns 2004 Chateau Cos d’Estournel (90 p) och i glas tre en 2004 Chateau Rollan de By (91 p) var det många som vart besvikna på det mellersta glaset. Cos d’Estournel levererade sannerligen inte och även Margaux var en viss besvikelse, men Jean Guyon’s Rollan de By var sensuell och insmickrande!

Nu hävdar sannolikt den etikettstrogne att de två klassificerade och världberömda slotten behöver tid och endast är i sin linda – något som delvis stämmer. Men det går inte att bortse från faktum – är det inte gott idag är det sannolikt inte gott om fem år heller. Jag har större förväntan på en Cos och en Margaux – särskilt när jag provat det blint bredvid en Rollan de By; en låda av detta eller en flaska Margaux? What ye say?

Sensmoral: Vi har en ny sheriff i stan – en utan tyngande etikett! Tack för lektionen Andreas.

Roligast att följa under kvällen hos Michel var nog Frankofilens bidrag och hur vår kära världsmästare bit för bit plockade ner vinet och slutligen landade den på ett bergsläge i Napa Valley. Vinet i sig var storartat men började märkligt med så intensiv fatton att den var ruskigt svårplacerad.

Själv var jag övertygad om att det var en modern Bordeaux men Andreas visste bättre och i glaset var det en ny bekantskap i form av 2005 O’Shaugnessy (95 p). Stort och jäklar vad jag gillar sånt här!

Det talas allt för litet om Moulin Touchais! Här har vi ett vin som alla har råd att köpa någon gång och som sällan gör en besviken. Kvällens sista vin hos Michel var just en sådan och med ålder är den desto tuffare identifiera – något som gissningarna på ursprung visade. Passito, fortifierat, Selection Grains Nobles…..inte var det lätt förrän då Michel till sist sade Chenin Blanc och vinpunkaren gissade Moulin Touchais!

1959:an i glasen – ett vin med evigt liv känns det som, och faktum är att producenten garanterar sina viner i hundra år. Sug på den! Fortfarande med stadig syra och bett visade 59:an upp toner av lovikavante, bokna äpplen. oxidativa drag och syren. Den höga syran gör det vanskligt bedöma sötmanivån men någonstans mellan halvtorr och halvsöt är sannolikt ingen oäven gisning. Lång, intensiv smak med hög syra.

Skånsk äpplekaka och ett glas 1959 Moulin Touchais (93 p) någon?

Vinovis skickar mig följande länk om poäng, medaljer och vintävlingar – inget nytt under solen kanske men oerhört intressant läsning är det likväl.

Jag kan inte släppa Weingut Friedrich Becker! Fritz makalösa 2007 Pinot Noir (96 p) hade det mesta man kan önska sig och gav mig anledning botansiera än mer bland tyska röda. Något jag visserligen redan så smått börjat genom en låda blandade tyska Spätburgunder från de större namnet runtom landet. Fredagens Becker uppmuntrade till mer Spätburgunder och lördagens middagsgäster fick således agera försökskaniner – något jag tror de inte alls hade något mot.

2007 Dernauer Feinherb (88 p) från mycket kompetenta Jean Stodden i Ahr och 2007 Wolfsterrasse (87 p) från Weingut Salwey i Kaisterstuhl visade bägge hur mycket druvtypicitet det går åstadkomma i Tyskland, utan att för den sakens skull tappa syra, struktur och blott bli söta och kladdiga. När de dessutom betingar priser runt EUR 11-13 får man fråga sig vad det går finna i moderlandet till samma kvalitet.

Uppenbarligen är jag inte den enda som är ute på en tysk mission – den alltid lika läsvärda Eric Asimov har även han upptäckt denna bortg(l)ömda guldgruva.

Madeira är blott runtom hörnet nu och i veckan börjar jag så sakta uppvärmningen genom att korka upp ett par intressanta och udda flaskor från vinfirman Barbeito. Eller vad sägs om vingårdsmärkt Tinta Negra Mole och Bual?

Planeringen för resan är i full gång och lika mycket som det är en ‘tycka-synd-om-oss-resa-för-vi-ska-ha-stambyte-i-huset’, så är det en chans man inte får så många gånger i livet. Barnen är små och har inga skolor som stoppar dem, och föräldradagarna är fortfarande intakta. När man dessutom fördubblar boarealen under drygt fem veckors tid är det nästan så att jag har lust att hoppas på ytterligare ett stambyte i höst!

Sju producenter finns kvar på ön; Artur de Barros e Sousa, Barbeito, H M Borges, Henriques & Henriques, Justino Henriques, MWC och Pereira d’Oliveira. Samtliga ska besökas och dessutom väntar besök hos kontrollorganet IVBAM och några vingårdsbesök. Inte minst ser jag fram emot att få vandra i Madeiras Grand Cru-mark nummer ett; Faja dos Padres och prova litet av den Terrantez som här återplanterats.

Februari och mars lär innebära större aktivitet på Madeira- och Portugalbloggarna när det enkom dricks portugisiskt i fem veckor! Skrev jag att jag längtar?

Det är också på plats med ett tack här. Ett stort, stort sådant till min kära hustru som ger mig utrymme för mitt intresse. Hennes förståelse är grandios och jag inser hur lyckligt lottad jag är!

BoIS:are är vi allihopa i familjen. Åtminstone jag och småtjejerna som tidigt fått sin första BoIS-attiralj!

Börjas det inte tidigt så finns ju risken att de börjar heja på ett Stockholmslag – det går ju inte – skåningar som de är. Eller nåja, de får dras med en skånsk farsa…