>Volere volare!

>
Veckan har bjudit på allt från björksav till Amarone – snacka om spännvidd! Nu är varken björksav eller Amarone på favoritlistan men jag måste medge att 2003 Vaio Armaron var ett mycket snyggt och välkomponerat vin. 2004 på Systembolaget nu enligt hemsidan och den har jag inte provat men 2003 visade upp en närmast aristokratisk elegans och var ganska befriad från allt torkat; fikon, dadlar, russin ni vet…

Amaronen medverkade i en Italien-provning jag höll och förutom denna imponerade även Ca Rugate’s 2007 Monte Fiorentine på mig. Sådär Pär Päron-aktig som bara Soave kan vara! Förförisk frukt och mineralton i doften och lika insmickrande smak. Inget stort men ack vad läckert att ha på en buffé! Rekommenderas för den som febrilt kämpar med att tycka om Grüner Veltliner; ge upp och drick Soave istället!

Men störst denna afton, alla kategorier, var 2004 Castello di Fonterutoli. Jag hade nästan glömt hur bra det här är – blev nämligen en hel del av producentens viner när jag arbetade i Köpenhamn och Fonterutoli var vår agentur – men 2004:an fick mig genast att minnas varför jag föll pladask redan för åtta år sedan! De som följer bloggen vet att min goût är minst sagt frankofil så följande rekommendation/påstående är, för att komma från mig, närmast uppseendeväckande. Jag vågar nog påstå att bästa rödvin på Systembolaget just nu under trehundringen är 2004 Castello di Fonterutoli! Visst är det modernt och tillrättalagt men ursprunget är ändå tydligt och när syrorna är så sensuella som i 2004:an måste man närmast vara kedjerökare modell värre för att inte fångas av de sirenliknande sångerna detta vin bjuder på! När Fonterutoli rullar runt i munnen är man verkligen som förtrollad.

2004:an bjuder på en mörk röd färg. Doften är till en början något dov men man kan närmast ta på de underliggande tonerna av inlagda körsbär, stall/läder, järn, rostade fat (Valrhona och Mollbergs blandning) som lurar i bakgrunden. Efter någon timme börjar doften så sakta veckla ut sig och trots sin ungdom visar vinet upp en komplexitet som gör en likgiltig till att leta ytterligare dofter – det är bara att njuta! Smaken har de där fina sandiga tanninerna, ett rejält lager frukt och är förvånansvärt lik doften. Visst snackar vi kallfruktsjäsning och frågan är vad sätta för lagringstid på vinet; det är modernt och konsumentvänligt så jag säger drick närmaste åren! Lagra inte sönder vinet för när väl friskheten försvinner så gör även hela vinets charm det.
Till höstens Bistecca alla Fiorentina så åker det här fram!