>15 nertramp i den portugisiska myllan – Del 2

0

>


En titt in i sarkofagen…?

Kvällens andra heat var förenat med viss risk för senildemens och rullstol. Yngsta vinet var nämligen från 1970! Med facit i hand var det dock komiskt att det just var det yngsta som var sämst.

Glas 1 – 1960 Quinta do Carmo, Alentejo, EUR 55

Visst, 1960 är ett stort år men det var ändå denna som jag var mest oroad för inför öppnandet av gamlingarna. Det visade sig vara vinet med mest liv i behåll och inte bara det; det var en ren och skär njutning! Quinta do Carmo visar upp sig i en klar röd färg med tegelbrun kant. Doften är komplext mogen med lätt stallighet, aningen gräsig och stendammig. Delikata toner av röda bär (mosade jordgubbar) strömmar upp ur glaset och jag slås direkt av känslan av något Medoc-liknande. Jag reviderar dock denna senare till att vara mer lik en mogen Pinot Noir. Smaken är ingalunda fyllig men har ändå kropp. Strävheten är där fortfarande och även viss frukt som nästan upplevs ungdomlig. Viss flyktig syra i smaken visar dock vinet är gammalt. Lång smak och en sann upplevelse. Det här går definitivt in på tio-i-topp över mogna portugiser jag provat. Wow!

Quinta do Carmo är idag ägt av Rotschild, Lafite-falangen. Egendomen var dock inte i fransmännens ägo 1960. Vilka druvor som ingår i vinet låter jag vara osagt då man vid vinets framställning sannolikt inte helt säkert visste det själva! Högst troligt är det emellertid att Alicante Bouschet och Aragonez har ett finger med i spelet.

Glas 2 – 1948 Garrafeira Particular, Caves Alianca, 11,5%, EUR 59

Mörk röd färg med mycket tydligt brunstick i kanten. Doften visar initialt upp sin instängdhet och annat är väl knappast att förvänta. Doften tar sig dock ganska snabbt och visar upp en mörk och murrig sida med drag av tobak, katrinplommon, dadlar, trä, kryddor och solmogen frukt. Smaken är närmast chockerande fruktig, sträv som få och med en mer starkvinsliknande smakpalett än i doften. Lätt fikonton, piptobak, fuktigt trä, korinter och lätt blommighet.

För att citera mig själv på en tidigare provad 1948:a;

Mahatma Gandhi mördades, Harry Truman undertecknade Marshallplanen, Israel förklarade sin självständighet, OS i London, T.S. Eliot tilldelades Nobels litteraturpris och Sven-Göran Eriksson föddes. Året var 1948 och Europa och världen stod inför några ovissa decennier med oförutsägbar utgång.”

Här dricker vi lika mycket historia som 61 år gammalt vin! Garrafeiran ifråga har legat tjugo år på fat innan det 1968 buteljerades. Efter lite detektivarbete fick jag veta det rörde sig om en Bairrada och således Bagadruvan. 1948 var stort, mycket stort i Portugal och ett väldigt efterlängtat år då skördarna varit si och så flera skördar på raken.

Glas 3 – 1970 Colares Reserva Vinho Velho, Antonio Bernardino Paulo da Silva, EUR 40

Colares, ett vin med snudd på evigt liv, visade sig tyvärr från sin sämre sida vid provningen. 1970 sägs vara ett stort år för Colares Chitas men som alltid, ”the proof is in the glass”, var direkt avslöjande för vinet. Ljus röd färg. Initialt en stor bouquet av tång, musselavkok och röda bär. Dammigt, unket och frånstötande men skam den som ger sig. Doften blir bättre och en lätt roston letar sig fram bland de torkade algerna och de dygnsgamla räkskalen Tyvärr är smaken för ogin för att göra Colares rättvisa och det är bara erkänna det här var ett massivt misslyckande för producenten ifråga. Synd, för Chitas är en av de mer säkra korten i Colares.

Extraglas – 1987 Colares Reserva Vinho Velho, Antonio Bernardino Paulo da Silva, gåva

Mats har med sig en flaska Colares som öppnades senare under kvällen. Vinet är samma producent som 1970:an och visar upp en betydligt fräschare karaktär. Färgen är mörkare och doften betydligt angenämare. Här samsas gamla fat med rosor, havssalt, blomjord och lakrits. Smaken är sträv men har fin frukt och jag upplever den som perfekt dricka nu. Kul att Colares fick en chans att snabbt revanschera sig.

För den som vill läsa mer om de unika Colares-vinerna klicka här och här.

Slutkommentar: gammal är bäst! Nja, kanske inte alltid men i fallet 1960 Quinta do Carmo fick vi alla förklarat på tydligaste sätt varför man bemödar sig med att lagra vin! Ett mästerverk – till en spottstyver vad en Bordeaux skulle betingat i pris, utan att för den sakens skull vara bättre.

Share.