>1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée

5

>
Rejält inspirerad av en bloggkollega åker 1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée fram! Efter att ha läst om Pegau-provningen står det klart att jag undermedvetet redan valt lördagkvällens vin då jag letar råvaror i den lokala matbutiken. 1998:an är fantastisk och det blir tredje flaskan jag ger mig i kast med – dock första som ackompanjerar mat.


Valet faller på ett väl beprövat recept där jag inspirerats av det syditalienska köket, närmre bestämt det apuliska köket. En kalkonstek från Ingelsta, insmetad i en mix bestående av finhackad vitlök, bladpersilja, citronskal, hemgjort ströbröd, parmesan och olivolja. Steken får först en skvätt citronsaft och sedan täcks den med smeten. 175 C i närmre 90 minuter. Lite hönsbuljong i botten av pannan hjälper till och blir även till en läcker skysås. Till det en potatis- och svampgratäng. Mandelpotatis skivas, likaså Portabella (som fått ett stänk citron) och varvas. Mellan varje lager parmesan, ströbröd, basilika och olivolja. In i ugnen en timme.

Maten är allt vad vinet kan önska! Syrorna är underbara tillsammans och det här är ett giftermål i bästa EU-anda! Frankrike och Italien blir ett.


1998 Domaine du Pegau Cuvée Réservée dekanteras inte utan jag föredrar följa vinet under kvällen. Det har en lätt mogen röd färg, visst tegel i kanten. Doften är inledningsvis något stum men efter bara några minuter är det dags att börja beta av doftregistret! Här vimlar det av intryck och man kastas fram och tillbaka mellan stall, torkat läder, hallonlikör, soja, lakritspiptobak, viol och stendamm. Jag blir fullkomligt exalterad av doften som jag tycker är än större än förra flaskan som dracks tidigare i år.

Smaken är klassisk Pegau – syrarik, röda frukter och med ett eldigt, torrt avslut. De röda bären är uppfriskande och inte lika likörintensiva som i doften. En viss pepprighet finner jag också i smaken, ett drag som inte visade sig i doften. Frukten är viril, syrorna på inga sätt på väg utför, strävheten stramt uppsamlandes och senare framåt kvällen smyger sig en lätt fudgeton på. Vinet är med nästan fyra timmar och visar inga som helst trötthetstecken. Våra gäster får med sig sista skvätten hem då den ena hälften varit utsedd till “designated driver” denna afton – en sådan här vinupplevelse kan jag inte undanhålla bilisten även om jag var bra sugen på sista glaset själv!

Då är frågan; hur länge lagra? Personligen är jag överförtjust i stadiet vinet befinner sig i just nu men ser ingen som helst anledning stressa i mig det resterande beståndet av två flaskor. Doften kan vara något missledande till en början då den indikerar ett moget vin men smaken visar det har många år kvar. Jag lagrar max tre år till – äldre Chateauneuf-du-Pape än så har jag nämligen ännu ingen större positiv erfarenhet av. Jag provade 2003:an för ett par månader sedan, i all hast, och måste medge det inte imponerade i samma grad som denna. Kan vara inne i besvärlig fas och jag hoppas få återkomma om några år. 1998 däremot andas klass rakt igenom!

Redan i augusti hade jag med 1998:an på min topp-10 lista för 2008. Jag kan lugnt påstå den lär stanna där året ut för två toppupplevelser av årgången under 2008 blir svåt knuffa ner!!

Share.