What’s the buzz?

32


“What’s the buzz. Tell me what’s happening. What’s the buzz.”

Jodå, visst är det apostlarna i Jesus Christ Superstar och precis som lärjungarna följde Jesus har Alain Graillot fått sin trogna skara som hänger med i ur och skur. Och visst har många årgångar av Alain’s Crozes-Hermitage varit härliga viner – dessutom sympatiskt prissatta. När nu 2007:an släpptes i november var det så åter dags för vuxna människor köa för att få sin ranson av vinet. För Alain Graillot har numer nått en nivå i Sverige där det tycks likgiltigt vad som produceras; folk ska likväl äga.

Att Alain-hetsen är ett svenskt fenomen råder ingen tvekan om. Graillot’s viner är enkla få tag på ute i Europa och rycks knappast väck från hyllorna i ett nafs. Givetvis för att utbudet av bra Crozes-Hermitage i många avseenden är bättre, men också på grund av avsaknaden av ett detaljhandelsmonopol som bidragit till att stöpa landets vinjournalister i samma form.

När så Alain’s viner nådde Sverige var det mer eller mindre en unison vinjournalistkår som sjöng lovord om denna Crozes-Hermitage. De lyriska omdömena fortsatte år ut och in och 2007 har inte varit något undantag.

En som är oenig är den allsmäktige Robert Parker som i årgång 2007 ger vinet ifråga 83 poäng. Egentligen inte ett blekt betyg men dock långt, långt från vad man tycker på expertfronten i Sverige. Onekligen lockas då åtminstone jag till att se vart jag själv står och vem man ska/kan lita på. Tack vare Ulrik, a k a Vinovis, som hade vänligheten bistå med en flaska, kunde nollsjuan följas under helgen.

Korken åker och jag undviker dekantering då jag har för avsikten se hur vinet utvecklas över två dagar. Inte så mörkt som jag kanske förväntat mig färgmässigt. Doften är emellertid något av en skolboksversion av nordlig Syrah och jag förstår det är lätt ryckas med. Jag gör det själv också. Sval doft som drar åt såväl hallon som lite mörkare bär, järn, lagerblad, olivspad, vilthängt, tändsticka och en lätt grön ton. Störtskönt dofta på även om det inte är stort på något sätt.

Förväntningarna är på plats i och med den lovande doften men grusas ganska rejält smakmässigt. Visst är det skolboks-Graillot med sin sköna torrhet och knivskarpa Syrah-syra men det stannar lite där. Lite väl tunn kropp, som dock inte behöver ses som negativt, men då jag även finner ett ganska störande grönstjälkigt drag och en långt från angenäm efterbeska, är smaken en liten besvikelse jämfört med doften. Åtminstone i nuläget. Beskan må så vara; kanske försvinner den med ålder men stjälk är stjälk och det blir inte bättre med åren. Eftersmaken huggs av ganska snabbt.

Dag två. I hopp om att beskan kanske tonats ner något, och för att få en bedömning av någon som inte känner till vinet, tar jag med den till våra vänner när vi lagar gemensam söndagsmiddag. Nyfiken på att höra deras utlåtande, och ja, de vågar vara ärliga, så skänker jag upp till oss.

Personligen upplever jag vinet mer obalanserat andra dagen och dessutom har den fina doften glesnat ut en aning. Beskan och stjälkigheten försvinner inte till maten utan har kommit för att stanna. När jag ber om intryck från de andra är första frågan de ställer; vad kostar det? Patriks spontana kommentar är att han köper viner för en hundring som han tycker bättre om och att det här inte alls tilltalade honom.

Väldigt långt från någon fyndstämpel i min värld och för 188 kr finns en uppsjö bättre viner välja bland. Robert Parkers poäng är snål för den fina doften kan man inte bortse från. Helhetskänslan är ändock att han är mer rätt på det, åtminstone jämfört med min egen uppfattning, och med diverse fyndstämplar i åtanke.

Nu är 2007 en med all rätt hyllad Rhone-årgång men det är lätt glömma bort hur stor regionen är och att terroir varierar betänkligt. Norra Rhonedalen var långt från den succé som ‘södern’ fick uppleva, och min bedömning efter en provad flaska av Graillot’s 2007:a, är att Alain är långt från vad han normalt är kapabel prestera.

(2007 Crozes-Hermitage, Alain Graillot, 87 p)

 

Share.